Utmattningen som ingen såg

Vi pratar ofta om utmattning som om den kommer plötsligt.

Den gör sällan det.

Den byggs.

Dag för dag.

Vecka för vecka.

År för år.

Den börjar när återhämtning blir något man ska ta senare.

När sömn blir förhandlingsbar.

När kroppen börjar säga ifrån.

Och vi svarar med kaffe.

Eller vin.

Eller ännu en arbetsdag.

Det är inte arbetet som tar sönder oss

Två människor kan ha exakt samma arbetsbelastning.

Den ena blomstrar.

Den andra går sönder.

Skillnaden handlar sällan bara om antalet timmar.

Den handlar om hur mycket av sig själv man tvingas lämna utanför jobbet.

Att alltid vara stark.

Alltid positiv.

Alltid lösningsorienterad.

Alltid tillgänglig.

Det kostar.

När prestation blir identitet

En av de största riskerna vi ser är när människovärdet börjar mätas i prestation.

När "Jag är lyckad" långsamt blir: "Jag är mitt arbete."

Då blir varje motgång ett hot mot identiteten.

Och vila känns som ett misslyckande.

Det är en farlig plats att leva från.

Vi väntar för länge

Nästan alla säger samma sak efteråt. "Jag borde ha lyssnat tidigare."

Problemet är att signalerna nästan alltid finns.

Kortare tålamod.

Sämre sömn.

Mindre glädje.

Fler glas vin.

Mindre närvaro.

Vi ser dem.

Men vi tolkar dem som priset för framgång.

Ett annat sätt att leda

Vi tror inte att hållbar prestation handlar om att göra mindre.

Den handlar om att leva på ett sätt som gör att man kan fortsätta göra det som betyder mest.

Att bygga organisationer där människor inte behöver välja mellan resultat och hälsa.

Där återhämtning inte ses som en belöning.

Utan som en förutsättning.

För människor går inte sönder av att arbeta hårt.

De går sönder av att arbeta hårt utan att samtidigt få vara hela människor.