Känslorna vi inte längre visar

Vi lär oss tidigt att vara professionella.

Att inte visa för mycket.

Inte bli för arg.

Inte bli för ledsen.

Inte bli för rädd.

På många arbetsplatser är det en dygd.

Vi kallar det professionalism.

Men ibland är det bara ett annat ord för avstånd.

Känslor försvinner inte

En känsla som inte får uttryckas försvinner inte.

Den flyttar.

Stress blir irritation.

Oro blir kontroll.

Skam blir perfektionism.

Sorg blir arbete.

Ensamhet blir alkohol.

Eller tabletter.

Eller träning.

Eller ännu fler timmar framför datorn.

Vi människor är fantastiska på att hitta sätt att slippa känna.

Den duktiga masken

Vi möter många människor som fungerar.

De kommer i tid.

Levererar.

Ler.

Driver möten.

Ingen anar att de nästan slutat sova.

Att de dricker lite mer än förr.

Att relationerna hemma håller på att gå sönder.

Vi blir ofta experter på att se välfungerande ut.

Inte på att må bra.

Ledarskap börjar inifrån

Den ledare som inte kan möta sina egna känslor kommer förr eller senare få svårt att möta andras.

Då blir kontroll viktigare än kontakt.

Prestation viktigare än människor.

Resultat viktigare än relationer.

Det märks inte första veckan.

Men kulturen börjar förändras.

Modet att vara människa

Vi tror inte att arbetsplatsen ska bli terapi.

Men vi tror att människor behöver få vara människor.

En chef ska kunna säga: "Jag har haft en tuff period."

En medarbetare ska kunna säga: "Jag orkar inte riktigt just nu."

Inte för att sänka kraven.

Utan för att skapa verklighet.

Det är först när verkligheten får plats som förändring blir möjlig.