Isoleringen

De flesta människor försvinner långsamt.

Inte fysiskt.

Relationellt.

De sitter fortfarande på mötena.

Levererar fortfarande.

Svarar fortfarande på mejl.

Men någonting har dragit sig undan.

Det är nästan omärkligt.

Och just därför så farligt.

Beroende vill vara ifred

Alkohol älskar ensamhet.

Kokain också.

Skam ännu mer.

När människor börjar kämpa med något svårt minskar ofta kontakten med andra.

Inte för att de inte behöver människor.

Utan för att de tror att de måste klara det själva.

Skammen viskar: "Ingen får veta."

Och ju längre den rösten får styra, desto mindre blir världen.

Ensamhet på ledningsnivå

Ju högre upp i en organisation man kommer, desto ensammare kan det bli.

Färre människor säger emot.

Färre frågar hur man egentligen mår.

Fler vill ha svar.

Ingen vill vara den som verkar svag.

Därför kan de mest inflytelserika människorna också vara de mest ensamma.

Det första steget tillbaka

Isolering bryts sällan genom stora insatser.

Den bryts genom kontakt.

Ett samtal.

En fråga.

En chef som säger: "Jag har tänkt på dig."

Inte: "Vi måste prata om din prestation."

Utan: "Hur mår du?"

Det låter enkelt.

Men vi har sett hur ett enda sådant samtal förändrat människors liv.