Spel, gaming och skärmberoende på jobbet – det osynliga riskbruket

Ingen luktar alkohol.

Ingen sluddrar.

Ingen behöver gå ut för att ta något.

Det enda som behövs finns redan i fickan.

Telefonen.

För de flesta av oss är den ett arbetsredskap, en social kanal och underhållning. Men för vissa kan spel, gaming eller andra digitala beteenden gradvis börja ta en helt annan plats i livet.

Och på arbetsplatsen är det ofta svårt att se.

Alla som tittar mycket på mobilen har inte ett problem

Det behöver sägas först.

Mycket skärmtid är inte samma sak som beroende.

Att spela datorspel flera kvällar i veckan behöver inte heller vara ett problem.

Och att ibland fastna alldeles för länge i sociala medier är förmodligen en erfarenhet som stora delar av befolkningen delar.

Frågan är inte bara hur mycket.

Frågan är vad beteendet börjar kosta.

Sömn. Relationer. Ekonomi. Koncentration. Arbete.

Och kanske framför allt: förmågan att själv välja när man ska sluta.

Samma skärm. Helt olika problem.

Det är viktigt att skilja mellan olika digitala beteenden.

Spel om pengar kan innebära ekonomiska konsekvenser, lögner, skulder och ett allt större behov av att vinna tillbaka förluster.

Gaming kan för vissa utvecklas till ett beteende där andra delar av livet successivt trängs undan.

Sociala medier, kortvideo, pornografi, shopping och ständig informationskonsumtion kan också bli problematiska beteenden.

De är inte medicinskt samma sak.

Men från arbetsplatsens perspektiv kan vissa av konsekvenserna likna varandra.

Människan är där. Men uppmärksamheten är någon annanstans.

Det börjar ofta utanför arbetstid

En medarbetare spelar långt in på nätterna.

En annan vaknar och kontrollerar telefonen.

Någon följer betting under kvällar och helger.

Någon annan kan inte längre somna utan flera timmars scrollande.

Till en början är det privat.

Sedan börjar gränsen förflyttas.

Sömnen påverkas.

Koncentrationen minskar.

Telefonen åker fram under möten.

Arbetsdagen används för att kontrollera odds, marknader, spel eller flöden.

Och ibland börjar arbetet bli platsen där konsekvenserna först syns.

När spelandet handlar om pengar

Spel om pengar har en särskild dimension.

Pengar.

Förluster kan skapa ett tryck som snabbt spiller över på resten av livet.

Nya insatser görs för att försöka vinna tillbaka gamla förluster.

Lån tas. Räkningar skjuts upp.

Problemet döljs.

För arbetsgivaren kan det ibland visa sig genom förändrat beteende, koncentrationssvårigheter, stress, frånvaro eller ekonomisk oro.

I vissa roller finns dessutom en annan dimension.

En människa med allvarliga ekonomiska problem som samtidigt har tillgång till företagets pengar, inköp eller ekonomiska system kan innebära en organisatorisk risk.

Det betyder inte att arbetsgivaren ska misstänkliggöra människor.

Det betyder att spelproblem inte enbart är en privat fråga när konsekvenserna börjar påverka arbetet.

Högpresteraren är inte immun

Vi gör ofta samma misstag här som med alkohol, läkemedel och psykisk ohälsa.

Vi letar efter sammanbrottet.

Men människor kan kompensera länge.

Någon sover fyra timmar men levererar ändå.

Någon spelar på nätterna och kompenserar med kaffe, arbete och ännu högre tempo.

Någon har ekonomisk panik men håller presentationen klockan nio.

Prestation är därför ett dåligt ensamt mått på hur en människa mår.

Ibland är överprestationen en del av hur problemet hålls dolt.

Men är inte hela samhället skärmberoende?

Det är frestande att säga så.

Men det gör begreppet nästan meningslöst.

Tekniken omkring oss är konstruerad för att konkurrera om vår uppmärksamhet. Vi bär dessutom arbetet, vännerna, nyheterna, banken och underhållningen i samma apparat.

Därför behöver vi vara försiktiga med att patologisera normalt mänskligt beteende.

Den intressantare frågan är individuell:

Kan jag fortfarande välja?

Kan jag lägga undan telefonen när jag bestämt mig? Kan jag sluta spela? Kan jag vara uttråkad utan att omedelbart söka stimulans? Kan jag sova utan skärmen? Kan jag vara närvarande med andra människor?

Och vad händer i mig när jag försöker låta bli?

Arbetsplatsen ska se beteendet – inte ställa diagnosen

Precis som vid andra former av riskbruk ska chefen inte diagnostisera.

Chefen behöver inte heller veta exakt vad som händer på skärmen.

Det relevanta är förändringen.

"Jag märker att du har svårt att hålla fokus på våra möten. Du har kommit sent flera gånger den senaste månaden. Du verkar väldigt trött och jag upplever att något har förändrats. Hur har du det?"

Det är ett betydligt bättre samtal än:

"Jag tror att du är mobilberoende."

Det ena öppnar.

Det andra försvaras.

Kanske är skärmen inte själva problemet

Det finns också en djupare fråga.

Varför är det så svårt att lägga ifrån sig den?

Ibland handlar beteendet om stimulans. Ibland om spänning. Ibland om ensamhet. Stress. Ångest. Flykt. Eller bara några minuters befrielse från att behöva känna efter.

Det gör frågan större än telefonen.

Beroendet är inte problemet isolerat från människan.

Förstå först vilket jobb beteendet gör för just den människan.

För om vi bara tar bort beteendet utan att förstå vilken funktion det fyller lämnar vi människan med samma behov – men utan sin strategi.

Det gäller alkohol. Det gäller droger. Det gäller spel.

Och ibland gäller det också skärmen.

När användning blir ett sätt att slippa vara där man är

Vi kommer inte skapa arbetsplatser utan skärmar.

Och det är knappast målet.

Frågan är om vi kan skapa människor och organisationer som blir bättre på att upptäcka när ett beteende förändrar funktion.

Från något vi använder. Till något vi behöver.

Från nöje. Till flykt.

Från val. Till något som känns allt svårare att välja bort.

Det är ofta där den verkligt intressanta gränsen går.

Inte mellan människan och skärmen.

Utan mellan att använda något och att behöva det för att stå ut.