Den högpresterare ingen längre känner igen

Alla organisationer har dem.

De som alltid levererar. De som tar ansvar innan någon annan hinner reagera. De som svarar sent på kvällen. De som löser problem ingen annan ens har upptäckt.

De blir snabbt oumbärliga.

Och just därför är de också de svåraste att se.

När en högpresterare börjar förändras sker det sällan dramatiskt.

Det är små saker. Lite kortare tålamod. Lite mindre energi. Fler sena kvällar. Färre skratt. Mindre närvaro. Lite fler sjukdagar än tidigare. Lite mer distans.

Varje förändring är nästan omärklig.

Tills någon en dag säger: "Han är inte riktigt sig själv längre."

Prestation kan dölja lidande

Vi har en tendens att tolka prestation som ett tecken på att någon mår bra.

Men prestation säger väldigt lite om hur en människa egentligen har det.

Tvärtom.

Många människor använder prestation för att hålla ihop.

Arbetet blir platsen där kontroll fortfarande är möjlig.

Därför kan en människa vara den mest uppskattade medarbetaren i organisationen och samtidigt kämpa med stress, alkohol, läkemedel eller ett växande beroende.

Ingen ser det.

Eftersom resultaten fortfarande kommer.

När kulturen blir medberoende

Det finns en särskild risk med högpresterare.

Organisationen börjar skydda dem.

"Hon levererar ju." "Han är ovärderlig." "Vi kan inte sätta press på honom just nu."

Plötsligt börjar regler gälla olika.

Signaler förklaras bort.

Beteenden normaliseras.

Inte av illvilja.

Utan av rädsla för att förlora någon viktig.

Det är då organisationen själv blir en del av problemet.

Frågan ingen ställer

De flesta frågar: "Vad har hänt?"

Vi tror att en bättre fråga är: "Hur länge har det här egentligen pågått?"

Svaret är nästan alltid: "Längre än vi vill erkänna."

Det handlar om mod

Att reagera tidigt handlar inte om misstänksamhet.

Det handlar om omtanke.

Om att våga säga: "Jag känner inte igen dig. Hur har du det egentligen?"

Inte för att hitta ett problem.

Utan för att ge någon en möjlighet att slippa bära det ensam.

De viktigaste samtalen börjar nästan aldrig med en anklagelse.

De börjar med nyfikenhet.

Och ibland räcker just det för att förändra ett liv.